Kväll bra, morgon jobbig

En sak man borde veta om mig är att jag hatar morgonar. Att lägga sig efter en härlig dusch, efter att ha tagit hand om sig själv , efter ett bra kapitel i en bra bok är verkligen underbart. Bara en härlig natt i sängen kvar... tills morgonen är framme.
Jag hatar att vakna, att märka att jag inte längre är kvar i min drömvärld, där allt kan bli bättre bara man glömmer det eller knäpper fingrarna, att inse att man lever i en mörk värld (iaf landet Sverige) där det finns en massa våld och lite orättvisa är inte kul.
Det skulle vara mycket trevligare att antingen

1) Ha någon goding att vakna upp bredvid, som kanske kanske kanske gör frukost
2) Kunna gå i ide så att man slipper vintern som kan vara hemsk här i det skitiga landet. Eller
3) Ha något att se fram emot varje dag.

Nummer tre kan man väl fixa bara man sätter sig och planerar så att något kul händer varje dag men inte alltid så lätt att behöva vara positiv så fort man vaknar. Nummer ett kan man också fixa, men kräver så himla mycket tid tills det blir något seriöst eller tills man ens hittar någon så trevlig. Och nummer två är helt och hållet omänskligt och orealistik.

Imorgon ska vi på en föreläsning som ska handla om vad vi ska kunna inför tentan. Sen är det två och en halv dag tills jag ska kunna det mesta från en bok. Det borde juh räcka. Föreläsnigarna var enkla att följa med i. Ska plugga in det först och läser sen lite extra kapitel. Borde funka.

jag kom på en till sak som jag vill skriva om men som jag inte orkade göra ett extra inlägg för.
I somras blev jag kallad Dramaqueen bara för att jag inte vill att en kille som jag verkligen tyckte om då (Men som egentligen är en lika stor skit som så många andra killar jag har träffat). Det var den killen som kallade mig det. Nu är jag inte sur över att han kallade mig det, eller at jag tillät mig att bli så känslosam utan mera att han fick mig att skämmas över att vara det ibland. VAD ÄR DET FÖR FEL med att vara dramaqueen ibland? Om man inte lever i en äventyrlig värld kan man väl skapa det. Varför ska allt vara lagom och tråkigt? Varför är det fult att vara lite dramatisk? Nu när killarna sällan är spontana eller romantiska? Jag kan vara dramaqueen och jag är stolt. Vem ska annars få lite fart på tillvaron?

Min drömkille beter sig som de gjorde under 50talet när killarna uppvaktade tjejerna, när de gjorde allt och gick långt över bekvämlighetsgränsen för att få tjejen. Alla ska få känna sig speciella. Finns det någon McDreamy kvar därute? Eller är allt som behövs bara att jag flyttar till USA eller något annat land där killar faktiskt har stil. Visserligen finns det bra killar här med. Jag är inte en sån tjej som säger att ALLA killar är skit eller på ett visst sätt. De är juh för f*n halva populationen. Sånt kan man inte generalisera. Jag säger bara att det finns MYCKET skit därute och man måste lära sig att skilja på skit och sånna som inte vet hur man ska bete sig.

Nu gör jag mig iordning och läser lite i en bra bok och iorgon kommer den hemska morgonen. Suck!! McDreamy var är du?? Jag vill ha dig bredvid mig i sängen och vakna upp tbredvid dig.

Puss och kram mina kära och nära

Kommentarer
Postat av: jessica

men steffi, dom har inte stil i USA, det är bara dom på film som har det. Åk till England istället om du ska ha en gentleman, åk med mig :)

2008-12-02 @ 18:51:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0